smurvelmurvelsmurfen

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Gamle tant Astrid bodde i en stuga lite avlägset och fick sällan några besök. Detta var anledningen till att Östberg och Matsson kom på den geniala idén att besöka henne. Vilket ju visserligen för ett otränat öra kan låta ganska trevligt men till saken hör att tant Astrid ansågs vara tämligen folkilsken. Hon var på det hela taget lite lik en blåprickig väsande ödla med en sticka i foten. Om man dessutom bortsåg ifrån de blåa prickarna, det ödlelika utseendet och stickan i foten var hon på pricken lik en sådan.

 Vädret tycktes ha gett upp sina ihärdiga försök att reta upp Östberg med snöande, eller så hade det bara tröttnat för stunden. Detta medförde att färden till tant Astrid gick någorlunda snabbt och lätt.

 Precis som väntat hoppade Astrid inte av glädje över att se dem när hon kom ut på trappan. Även om hon faktiskt hade varit glad är det dock oklart om hon för den sakens skull verkligen hoppat, hon var en gammal och skröplig dam med drygt 90 år på nacken. Hon verkade i vilket fall en smula irriterad över deras ankomst.

   -       God kväll Astrid, sa Östberg i ett försök att låta vänlig.

   -       Vad vill ni? fräste Astrid utan minsta försök att låta vänlig.

   -       Vi tänkte bara komma med lite bullar, jag har bakat dem själv, förklarade Matsson och höll fram en påse med nästintill förkolnade lussekatter.

Tant Astrid tittade på dem med avsmak, både lussebullarna och hennes besökare. Efter ett par om och men bjöd hon trots allt in dem, mer för att få slut på tjatet än för att hon kände något direkt intresse av att föra något samtal med dem.

 Inne i Astrids farstu stod något som fick Östberg att reagera, ett par svarta converse. I det här fallet var det dock inte det faktum att en nittioårig dam bar sådana skor som fick honom att förundras, det var detaljen att skorna var på tok för stora för att passa hennes fötter.

 En stund senare då Östberg var i full färd med att argumentera för att lussekatterna inte alls var särskilt brända hördes ett ljud som var misstänkt likt en ytterdörr som smällde igen. Östberg hajade till, reste sig upp med ett ryck och sprang ut i hallen. Genom hallfönstret hann han skymta en siluett av någon som sprang mot skogen där solen höll på att gå ner över träden.