smurvelmurvelsmurfen

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från början om du inte läst tidigare.

Östberg satt en stund och bara stirrade på telefonluren. Vad hade egentligen sagts? Och vad hade personen menat? Frågorna virvlade omkring i hans huvud likt en fruktansvärt förvirrad och vilsekommen sandstorm på Antarktis. Han slogs plötsligt av det faktum att han inte ens kunde påminna sig om vems röst det var.

   -        Vad var det där om? undrade Matsson efter att ha granskat Östbergs förundrade min.

   -        Jadu… Det undrar jag med, svarade Östberg förvirrat.

Mattson såg undrande på honom men konstaterade efter en stund att det nog inte var så meningsfullt att fråga mer utan avlägsnade sig efter att ha gett Östberg informationen att han tänkte ta en promenad.

 Östberg tittade på dörren en lång stund efter att den smällts igen, med samma förbryllade min som tidigare. Därefter gick han till bokhyllan, inte för att han hade några planer på att läsa, nej sådant tog han sig inte för frivilligt. Bakom en samling uppslagsverk som ingen levande varelse med en väl fungerande hjärna kommit på tanken att titta i de senaste 14 åren, hade han sitt hemliga förråd av te. Han hoppades också innerligt att ingen icke levande varelse med en icke funderande hjärna tittat i dem heller, men det kändes inte särskilt sannolikt. Han letade upp en påse vars spretiga bokstäver antydde att innehållet var någon märklig typ av rött te och gjorde i ordning en kopp. Just i den stund då han tänkte försiktigt känna på teet för att se hur mycket han skulle bränna sig, för bränna sig var det helt uppenbart att han skulle göra då teet varit kokande någon minut tidigare, ringde telefonen på nytt. En ljudlig suck hördes och han insåg att den kom från honom själv, därefter lyfte han luren.

    -       Hallå, kommissarie Östberg här, svarade han med trött röst.

    -        Är det kommissarie Östberg? Ni måste komma fort, genast, på sekunden, snarast möjligt, ja nu helt enkelt, skrek en kvinnoröst i andra änden.

Östberg förstod genast allvaret i det hela och tog sig samman.

    -        Vem är det jag talar med? frågade han lugnt.

    -        Rosa Granström, jag behöver hjääpfht, svarade rösten med ett avslut som tydde på att en hand lagts över hennes mun.