Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.
Efter att nästa morgon funderat en stund på vad de skulle ta sig för beslutade de sig för att besöka Åke. Han kanske trots allt visste något och inte bara borde bli avvisad med informationen om att de redan visste vad han tänkte säga. Östberg granskade för en stund Matsson som spatserade omkring i cirklar i rummet på det sätt som en tankfull assistent alltid spatserar omkring i cirkulära formationer när han tänker.
När de ringde på för femte gången hemma hos Åke på mindre än en tio minuter var det någon som öppnade.
- Åh, förlåt mig, jag hörde inte de första fyra gångerna, sa Åkes fru Ulla trött då hon öppnade dörren efter att hennes skuggliknande silhuett synts genom det frostade glaset sedan första ringningen.
- Hur vet du då att det var fyra gånger? frågade Matsson med ett försmädligt leende på de smala läpparna.
Ulla mumlade något om att hon inte ville ha polisfolk rännande i huset men släppte sedan in dem.
Åke satt i vardagsrummet med en pipa i munnen och en korsordstidning i handen. Han såg trött ut, lite så som en katt ser ut större delen av sin tid.
- Jaså, ni vill komma och prata med mig nu? Igår körde ni minsann bara ut mig, muttrade han surt.
- Du får ursäkta, vi var lite upptagna igår, svarade Östberg förläget.
- Ja, ni var så förfärligt upptagna med att göra ingenting att ni tyvärr inte hade tid att lyssna på vad jag hade att säga om Rosas försvinnande, sa Åke spydigt.
Östberg insåg att det nog inte skulle bli enkelt att få en vettig diskussion och konstaterade att nästa gång någon kom inspringande och såg panikslagen ut kanske han i alla fall skulle överväga att lystra till personen ifråga.
Plötsligt lades en hand på Östbergs axel som fick honom att hoppa till av förskräckelse.