7. Ilska och hotbrev

Kommentera

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Östberg hade hoppats på att det var ett stort lurvigt monster som stod bakom hans rygg vilket ledde till att han blev en aning besviken när han insåg att det bara var Matsson. Besvikelsen över att det inte var det där stora lurviga monstret låg kvar en bra stund, han hade alltid gärna velat träffa ett sådant och trodde bestämt att det var dags för det nu.

   -       Vi kanske skulle prata lite med Ulla istället, viskade Matsson i hans öra.

Östberg nickade och började gå emot köket där Ulla befunnit sig tidigare. Hon såg mycket förargad ut när de kom in.

   -       Jag förstår inte hur ni kan vara så respektlösa, ni vet att Åke har dåligt hjärta och fortfarande mår dåligt efter den där tiden i fängelse för en herrans massa år sedan, hur kunde ni då komma på tanken att bara ignorera det faktum att hans vän försvann?! röt Ulla.

De såg villrådigt på varandra och visste inte riktigt vad de skulle svara. I ärlighetens namn hade ingen av dem en aning om att Åke hade ett förflutet inom kriminaliteten.

   -       Ut ur mitt hus, genast! fortsatte Ulla sitt gormande.

 

Efter att ha blivit utkörda från Ulla och Åkes villa såg de inte annat råd än att fara tillbaka till kontoret. På dörrmattan låg en lapp där det stod textat med versaler. ”SLUTA SNOKA, ANNARS KAN DET GÅ ILLA. MYCKET ILLA”.