smurvelmurvelsmurfen

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Östberg och Matsson såg på varandra med panikslagna blickar. Båda konstaterade i sitt stilla sinne att den andra såg relativt märklig ut när den var panikslagen, men det var inget de informerade personen ifråga om. Dock fick denna insikt dem båda till att småle en aning vilket ledde till att de tittade förbryllat på varandra.

   -       Vem kan veta att vi var hos Rosa? För det måste väl vara henne de menar? frågade Östberg fundersamt efter att de slutat stå och se konstiga ut och övergått till mer allvarliga saker.

   -       Tja, alltså om personen som har något att göra med Rosas försvinnande var närvarande i Rosas hus så var vi kanske inte sådär fruktansvärt diskreta. Jag tänkte lite på när du slog i foten och skrek så att du lät lite som en fiskmås som satt en strömförande strömming i halsen, svarade Matsson.

Östberg blängde på honom och grämde sig över hur sorgligt välformulerad han var ibland. Han hade nämligen alltid varit stolt över att kunna låta som en fiskmås som satt en strömförande strömming i halsen. Det var ju trots allt ett rätt komplext läte.

Dessvärre hann Östberg inte utvärdera mer kring huruvida detta var något man borde kontakta tidningarna om eller inte eftersom dörren slogs upp med en väldig kraft. En sådan kraft som får alla som någon gång tänkt en längre stund på strömförande strömmingar plus alla andra som aldrig haft en tanke på sådana att hoppa till.