Sista avsnittet. Ni får gärna berätta vad ni tyckte om den, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. God jul!

Utanför stod Johan.

   -       God jul, jag har en sak att berätta, började han.

Matsson hajade till och såg uppriktigt glad ut. Han brukade annars inte se särskilt glad ut, det var någon rynka i hans panna som fick honom att se ständigt fundersam ut. Nu verkade denna rynka plötsligt fått för sig att ge med sig för ett ögonblick.

   -       Jag förstår nu. Det var du som gav oss ledtrådar, inte sant? frågade han.

Johan tittade imponerande på honom och nickade stillsamt. Den stillsamma nickningen såg inte alls ut att gå ihop med hans imponerade ansiktsuttryck vilket fick det hela att se en aning märkligt ut.

   -       Ja, det var jag. Jag ville låta er veta, samtidigt som jag brottades med tanken på att svika min gamla vän. Rosa kände förmodligen ungefär samma sak, för om jag känner henne rätt gjorde hon många tappra försök att få personen ifråga att själv berätta för er, innan hon beslutade sig för att ta saken i egna händer och framkalla filmen som bevis. Filmen hittade hon hemma hos personen för övrigt, jag grunnar fortfarande på varför denne valde att ha kvar den, den visade ju lite väl mycket egentligen, berättade Johan.

   -       Men du har alltså vetat hela tiden vem rånaren till smyckena var? Att brodern var samma person alltså? frågade Östberg.

   -       Ja och du ska veta att jag försökt få honom att berätta det i alla år, han åkte ju iväg ett par år och kom sedan tillbaka med annat namn än tidigare, i en förhoppning om att ingen skulle förstå att han var samma person, förklarade Johan.

   -       Men du, tycker du inte att det är dags att vi åker och pratar lite med din gamle vän nu och reder ut ett och annat? Befriar Rosa kan vi ju göra samtidigt, hon är väl säkert där någonstans, svarade Östberg och började gå emot ytterdörren.

24. Den hemlige ledtrådsgivaren

Julkalender Kommentera
Sista avsnittet. Ni får gärna berätta vad ni tyckte om den, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. God jul!

Utanför stod Johan.

   -       God jul, jag har en sak att berätta, började han.

Matsson hajade till och såg uppriktigt glad ut. Han brukade annars inte se särskilt glad ut, det var någon rynka i hans panna som fick honom att se ständigt fundersam ut. Nu verkade denna rynka plötsligt fått för sig att ge med sig för ett ögonblick.

   -       Jag förstår nu. Det var du som gav oss ledtrådar, inte sant? frågade han.

Johan tittade imponerande på honom och nickade stillsamt. Den stillsamma nickningen såg inte alls ut att gå ihop med hans imponerade ansiktsuttryck vilket fick det hela att se en aning märkligt ut.

   -       Ja, det var jag. Jag ville låta er veta, samtidigt som jag brottades med tanken på att svika min gamla vän. Rosa kände förmodligen ungefär samma sak, för om jag känner henne rätt gjorde hon många tappra försök att få personen ifråga att själv berätta för er, innan hon beslutade sig för att ta saken i egna händer och framkalla filmen som bevis. Filmen hittade hon hemma hos personen för övrigt, jag grunnar fortfarande på varför denne valde att ha kvar den, den visade ju lite väl mycket egentligen, berättade Johan.

   -       Men du har alltså vetat hela tiden vem rånaren till smyckena var? Att brodern var samma person alltså? frågade Östberg.

   -       Ja och du ska veta att jag försökt få honom att berätta det i alla år, han åkte ju iväg ett par år och kom sedan tillbaka med annat namn än tidigare, i en förhoppning om att ingen skulle förstå att han var samma person, förklarade Johan.

   -       Men du, tycker du inte att det är dags att vi åker och pratar lite med din gamle vän nu och reder ut ett och annat? Befriar Rosa kan vi ju göra samtidigt, hon är väl säkert där någonstans, svarade Östberg och började gå emot ytterdörren.

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

Östberg och Matsson fick efter en stunds arbete och lite trassel med ljusslingor skapat lite julstämning på kontoret. Båda var dock ganska försjunkna i diverse tankar och bådas hjärnor ägnade sig åt att lägga ett ständigt pussel med en konstant känsla av att det fattades en bit innan de kunde vara säkra på att pusslet var färdigt.

   -       Du har lyckats komma in på hemsidan i alla fall ser jag, sa Matsson när Östberg satt vid datorn och granskade sidans innehåll.

   -       Ja… första bokstäverna, mumlade Östberg tankfullt.

   -       Och den dolda länken? frågade Matsson sedan.

   -       Ja den hittade jag också till slut, om man förde musen över bilden och kollar i adressfältet där nere så ser man var länken är, svarade Östberg fortfarande lika tankfullt.

Matsson frågade efter att ha studerat Östberg en stund vad som då var på tok, om han faktiskt lyckats hitta båda ledtrådarna. Östberg förklarade att problemet låg i att han fortfarande inte visste vem som skickat dem, vilket irriterade honom något enormt.

   -       Jag har också tänkt på det, någon har ju velat hjälpa oss, så mycket är säkert. Och jag har en känsla av att vi måste få veta vem den personen är, när vi vet det, kan vi åka och befria Rosa, eller åtminstone åka och prata med hennes kidnappare, klargjorde Matsson.

   -       Jo vi vet ju det mesta. Rosas kidnappare och den som stal smyckena en gång i tiden är samma person och julkorten igår visar en del i och med att vi vet vem som stal smyckena. I artikeln stod det att de var stulna av Yngve, alltså Tores bror. Rosa försökte framkalla negativet och förklara för oss att det inte alls var Yngve som stulit dem, men det hann hon aldrig förrän personen som verkligen stulit dem kom på henne, konstaterade Östberg.

 

De satte sig en stund och pratade lite om ditt och datt, allt ifrån ankor till möjligheten att ge vädret en julklapp. Matsson hävdade av en för Östberg oförståelig orsak att det inte var möjligt att ge vädret julklappar.

 

Samtalet avbröts av en försiktig knackning på dörren.

23. Funderingar

Julkalender 2 kommentarer

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

Östberg och Matsson fick efter en stunds arbete och lite trassel med ljusslingor skapat lite julstämning på kontoret. Båda var dock ganska försjunkna i diverse tankar och bådas hjärnor ägnade sig åt att lägga ett ständigt pussel med en konstant känsla av att det fattades en bit innan de kunde vara säkra på att pusslet var färdigt.

   -       Du har lyckats komma in på hemsidan i alla fall ser jag, sa Matsson när Östberg satt vid datorn och granskade sidans innehåll.

   -       Ja… första bokstäverna, mumlade Östberg tankfullt.

   -       Och den dolda länken? frågade Matsson sedan.

   -       Ja den hittade jag också till slut, om man förde musen över bilden och kollar i adressfältet där nere så ser man var länken är, svarade Östberg fortfarande lika tankfullt.

Matsson frågade efter att ha studerat Östberg en stund vad som då var på tok, om han faktiskt lyckats hitta båda ledtrådarna. Östberg förklarade att problemet låg i att han fortfarande inte visste vem som skickat dem, vilket irriterade honom något enormt.

   -       Jag har också tänkt på det, någon har ju velat hjälpa oss, så mycket är säkert. Och jag har en känsla av att vi måste få veta vem den personen är, när vi vet det, kan vi åka och befria Rosa, eller åtminstone åka och prata med hennes kidnappare, klargjorde Matsson.

   -       Jo vi vet ju det mesta. Rosas kidnappare och den som stal smyckena en gång i tiden är samma person och julkorten igår visar en del i och med att vi vet vem som stal smyckena. I artikeln stod det att de var stulna av Yngve, alltså Tores bror. Rosa försökte framkalla negativet och förklara för oss att det inte alls var Yngve som stulit dem, men det hann hon aldrig förrän personen som verkligen stulit dem kom på henne, konstaterade Östberg.

 

De satte sig en stund och pratade lite om ditt och datt, allt ifrån ankor till möjligheten att ge vädret en julklapp. Matsson hävdade av en för Östberg oförståelig orsak att det inte var möjligt att ge vädret julklappar.

 

Samtalet avbröts av en försiktig knackning på dörren.

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

På hemvägen var Matsson djupt försjunken i tankar.

   -       Jag tror att jag börjar förstå, mumlade han för sig själv.

   -       Förstå vadå? undrade Östberg förvånat.

   -       Hur det hela hänger ihop… svarade Matsson frånvarande.

Östberg satt och funderade över detta en stund. Själv hade han inte en blekaste aning om hur det hela hängde ihop, vilket ju kändes en aning snopet i och med att det faktiskt var han som var kommissarien. Visserligen inte på riktigt, men lite halvt på låtsas sådär.

   -       Men vad ska vi göra då? frågade Östberg då de var framme vid kontoret.

   -       Julpynta, svarade Matsson lugnt.

Östberg tittade förbluffat på honom. Hur kunde han tänka på att julpynta nu? Dessutom var det väl inte ens julafton förrän om en väldig tid framöver. Han slängde en snabb blick på kalendern och insåg att det visst var julafton snarare än han trott.

 

 Matsson verkade till Östbergs stora förvåning inte alls särskilt intresserad av vare sig tomtar eller glitter. Istället stod han och stirrade på en bunt med gamla julkort.

   -       Precis som jag trodde, titta här, sa han till Östberg.

Östberg stirrade länge och väl på julkorten utan att känna att han blev på det klara med hur Matsson menade. Där fanns julkort ifrån alla i byn, Matsson hade till och med letat fram ett gammalt som Tores bror en gång skrivit. Plötsligt hajade Östberg till, det var något som inte stämde.

22. Gamla julkort.

Julkalender En kommentar

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

På hemvägen var Matsson djupt försjunken i tankar.

   -       Jag tror att jag börjar förstå, mumlade han för sig själv.

   -       Förstå vadå? undrade Östberg förvånat.

   -       Hur det hela hänger ihop… svarade Matsson frånvarande.

Östberg satt och funderade över detta en stund. Själv hade han inte en blekaste aning om hur det hela hängde ihop, vilket ju kändes en aning snopet i och med att det faktiskt var han som var kommissarien. Visserligen inte på riktigt, men lite halvt på låtsas sådär.

   -       Men vad ska vi göra då? frågade Östberg då de var framme vid kontoret.

   -       Julpynta, svarade Matsson lugnt.

Östberg tittade förbluffat på honom. Hur kunde han tänka på att julpynta nu? Dessutom var det väl inte ens julafton förrän om en väldig tid framöver. Han slängde en snabb blick på kalendern och insåg att det visst var julafton snarare än han trott.

 

 Matsson verkade till Östbergs stora förvåning inte alls särskilt intresserad av vare sig tomtar eller glitter. Istället stod han och stirrade på en bunt med gamla julkort.

   -       Precis som jag trodde, titta här, sa han till Östberg.

Östberg stirrade länge och väl på julkorten utan att känna att han blev på det klara med hur Matsson menade. Där fanns julkort ifrån alla i byn, Matsson hade till och med letat fram ett gammalt som Tores bror en gång skrivit. Plötsligt hajade Östberg till, det var något som inte stämde.