24. Den hemlige ledtrådsgivaren

Sista avsnittet. Ni får gärna berätta vad ni tyckte om den, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. God jul!

Utanför stod Johan.

   -       God jul, jag har en sak att berätta, började han.

Matsson hajade till och såg uppriktigt glad ut. Han brukade annars inte se särskilt glad ut, det var någon rynka i hans panna som fick honom att se ständigt fundersam ut. Nu verkade denna rynka plötsligt fått för sig att ge med sig för ett ögonblick.

   -       Jag förstår nu. Det var du som gav oss ledtrådar, inte sant? frågade han.

Johan tittade imponerande på honom och nickade stillsamt. Den stillsamma nickningen såg inte alls ut att gå ihop med hans imponerade ansiktsuttryck vilket fick det hela att se en aning märkligt ut.

   -       Ja, det var jag. Jag ville låta er veta, samtidigt som jag brottades med tanken på att svika min gamla vän. Rosa kände förmodligen ungefär samma sak, för om jag känner henne rätt gjorde hon många tappra försök att få personen ifråga att själv berätta för er, innan hon beslutade sig för att ta saken i egna händer och framkalla filmen som bevis. Filmen hittade hon hemma hos personen för övrigt, jag grunnar fortfarande på varför denne valde att ha kvar den, den visade ju lite väl mycket egentligen, berättade Johan.

   -       Men du har alltså vetat hela tiden vem rånaren till smyckena var? Att brodern var samma person alltså? frågade Östberg.

   -       Ja och du ska veta att jag försökt få honom att berätta det i alla år, han åkte ju iväg ett par år och kom sedan tillbaka med annat namn än tidigare, i en förhoppning om att ingen skulle förstå att han var samma person, förklarade Johan.

   -       Men du, tycker du inte att det är dags att vi åker och pratar lite med din gamle vän nu och reder ut ett och annat? Befriar Rosa kan vi ju göra samtidigt, hon är väl säkert där någonstans, svarade Östberg och började gå emot ytterdörren.


23. Funderingar

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

Östberg och Matsson fick efter en stunds arbete och lite trassel med ljusslingor skapat lite julstämning på kontoret. Båda var dock ganska försjunkna i diverse tankar och bådas hjärnor ägnade sig åt att lägga ett ständigt pussel med en konstant känsla av att det fattades en bit innan de kunde vara säkra på att pusslet var färdigt.

   -       Du har lyckats komma in på hemsidan i alla fall ser jag, sa Matsson när Östberg satt vid datorn och granskade sidans innehåll.

   -       Ja… första bokstäverna, mumlade Östberg tankfullt.

   -       Och den dolda länken? frågade Matsson sedan.

   -       Ja den hittade jag också till slut, om man förde musen över bilden och kollar i adressfältet där nere så ser man var länken är, svarade Östberg fortfarande lika tankfullt.

Matsson frågade efter att ha studerat Östberg en stund vad som då var på tok, om han faktiskt lyckats hitta båda ledtrådarna. Östberg förklarade att problemet låg i att han fortfarande inte visste vem som skickat dem, vilket irriterade honom något enormt.

   -       Jag har också tänkt på det, någon har ju velat hjälpa oss, så mycket är säkert. Och jag har en känsla av att vi måste få veta vem den personen är, när vi vet det, kan vi åka och befria Rosa, eller åtminstone åka och prata med hennes kidnappare, klargjorde Matsson.

   -       Jo vi vet ju det mesta. Rosas kidnappare och den som stal smyckena en gång i tiden är samma person och julkorten igår visar en del i och med att vi vet vem som stal smyckena. I artikeln stod det att de var stulna av Yngve, alltså Tores bror. Rosa försökte framkalla negativet och förklara för oss att det inte alls var Yngve som stulit dem, men det hann hon aldrig förrän personen som verkligen stulit dem kom på henne, konstaterade Östberg.

 

De satte sig en stund och pratade lite om ditt och datt, allt ifrån ankor till möjligheten att ge vädret en julklapp. Matsson hävdade av en för Östberg oförståelig orsak att det inte var möjligt att ge vädret julklappar.

 

Samtalet avbröts av en försiktig knackning på dörren.


22. Gamla julkort.

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare. Kanske dags att gissa snart om ni har en aning förresten.

På hemvägen var Matsson djupt försjunken i tankar.

   -       Jag tror att jag börjar förstå, mumlade han för sig själv.

   -       Förstå vadå? undrade Östberg förvånat.

   -       Hur det hela hänger ihop… svarade Matsson frånvarande.

Östberg satt och funderade över detta en stund. Själv hade han inte en blekaste aning om hur det hela hängde ihop, vilket ju kändes en aning snopet i och med att det faktiskt var han som var kommissarien. Visserligen inte på riktigt, men lite halvt på låtsas sådär.

   -       Men vad ska vi göra då? frågade Östberg då de var framme vid kontoret.

   -       Julpynta, svarade Matsson lugnt.

Östberg tittade förbluffat på honom. Hur kunde han tänka på att julpynta nu? Dessutom var det väl inte ens julafton förrän om en väldig tid framöver. Han slängde en snabb blick på kalendern och insåg att det visst var julafton snarare än han trott.

 

 Matsson verkade till Östbergs stora förvåning inte alls särskilt intresserad av vare sig tomtar eller glitter. Istället stod han och stirrade på en bunt med gamla julkort.

   -       Precis som jag trodde, titta här, sa han till Östberg.

Östberg stirrade länge och väl på julkorten utan att känna att han blev på det klara med hur Matsson menade. Där fanns julkort ifrån alla i byn, Matsson hade till och med letat fram ett gammalt som Tores bror en gång skrivit. Plötsligt hajade Östberg till, det var något som inte stämde.


21. Befriandet

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Östberg hade aldrig varit direkt mörkrädd men det här var han tvungen att motvilligt erkänna var riktigt obehagligt. Det faktum att han var instängd i ett förråd hos Rosa kändes rätt oroande. Han hade alltid gillat Rosa, hon hade alltid varit noga med att göra rätt för sig och han var övertygad om att hon försökt med det även denna gång, men blivit hindrad. God vän hade hon varit med alla i byn, Tore och hon var visst rätt goda vänner, åtminstone hade de varit det tidigare, han hade inte riktigt koll på hur det såg ut mellan dem i nuläget.

   -       Den som försökte förstöra negativet var samma person som kidnappade Rosa, det måste också ha varit den som stulit smyckena, sa Östberg högt för sig själv.

   -       Ja, jag vet, det är förmodligen också den som låst in oss nu, svarade Matsson lugnt.

De började sparka på dörren och väsnas så mycket som möjligt, i en förhoppning om att Åke och Ulla som trots allt bodde tämligen nära stugan skulle höra deras oväsen och undra. Deras förhoppning inkluderade också att Ulla och Åke inte skulle tro att det var ett rytande lejon och försöka blockera dörren ytterligare.

 Efter många sparkar och slag mot den stackars dörren som egentligen inte gjort särskilt mycket ont i sina dagar kom äntligen någon. Denne någon visade sig mycket riktigt vara Ulla som undrade vad det var för ett förskräckligt oväsen nerifrån Rosas hus då hon var ute med soporna.

   -       Åh tack, jag började fundera över om vi skulle tvingas spendera natten där, sa Matsson lättat.

   -       Du Ulla, vad var det Åke hade att berätta egentligen? frågade Östberg försiktigt.

   -       Han tänkte mest berätta att hon var försvunnen, så mycket mer än så var det inte, men efter vad som hände på julmarknaden finns det en sak jag har att säga er. Den som tog smyckena en gång i tiden var Tores bror, var så säker, det var därför han flyttade skulle jag tro, han bor väl i Amerika eller något nu, men Tore är ganska lik bror sin fast av det snällare slaget, svarade Ulla innan hon lämnade dem.

 

När de kom fram till bilen satt en lapp vid vindrutetorkaren.


20. Inlåsta

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Som väntat såg de ingen levande själ utanför när de öppnade, så om det fanns någon hade denne blivit osynlig. Det kändes dock mer troligt att de springande stegen ner för stentrappan tillhört personen som knackade än att någon annan sprungit ner för trappan och den som knackat blivit osynlig. På lappen stod 4 ord. En ovanligt klar och tydlig lapp i förhållande till de lappar de erhållit tidigare.



Östberg verkade glatt överraskad över att det äntligen kommit ett meddelande som var inom ramen för vad han klassade som begripligt medan Matsson verkade betydligt mer misstänksam.

   -       Det är en annan handstil än vad det var på lappen som kom med kartan, konstaterade han.

   -       Jaha… vad spelar det för roll? frågade Östberg förvirrat.

   -       Det är någon annan som skrivit denna, klargjorde Matsson.

   -       Jag bryr mig inte så mycket om din handstilsanalys får jag nog säga, kom så åker vi, svarade Östberg.

Matsson ryckte på axlarna och bestämde sig för att följa med, han skulle ju i vilket fall inte få mer information om vem som skrivit lappen för att stannade på kontoret.

För ovanlighetens skull gjorde vädret inte sitt yttersta för att hindra deras framfart utan det var tämligen vindstilla och utan direkt nederbörd. Ett par vilsekomna snöflingor virvlade förbi lite då och då men inget som någon tog sig tid att ta någon direkt notis om.

 Väl framme hos Rosa verkade det lika dött som vanligt. Åtminstone till en början. Efter en stunds stirrande såg de ett matt sken som av en mycket trött låga som brann i en veke från ett stearinljus som just mist sin förhoppning om att få leva ytterligare en tid i frid. Detta ljus skymtades i ett av fönstren till förrådet utanför Rosas stuga. De beslutade sig för att de måste gå in och undersöka saken, om inte annat för att släcka ljuset i en räddningsauktion för att huset inte skulle fatta eld.

De hittade inte en levande varelse i skjulet, det enda som levde var den lilla ljuslågan som spred sitt sparsamma sken över allt bråte som parkerats där inne. Precis när de konstaterat att skjulet var folktomt och blåst ut lågan för att det stackars stearinljuset skulle få leva ett tag till smälldes dörren igen och en nyckel vreds om i låset.


19. Något i inkorgen

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

När de kom hem från julmarknaden placerade sig Matsson i den stora fåtöljen och började dra i en av de mörkblonda hårtestarna. Att han var långt borta i tankarnas värld var solklart, för alla utom möjligen Östberg som inte alls förstod något. Efter att ha suttit och granskat Matsson i någon timme beslutade han sig för att ta något vettigare för sig. Något vettigare innebar i Östbergs ögon att han letade fram ett gott te i bokhyllan och satte sig med en korsordstidning vid skrivbordet. Plötsligt ringde telefonen mitt när han höll på och försökte leta långt bak i minnet efter en solgud på två bokstäver.

-          Ja, det var Kommissarie Östberg här, sa Östberg fundersamt då hans tankar fortfarande kretsade kring solgudar.

-          Mail i inkorgen. Hejdå, sa en röst innan samtalet avslutades.

Östberg satt och stirrade på luren och insåg att han gjort det ett flertal gånger den senaste tiden. Till skillnad från tidigare gånger såg Matsson inte undrande på honom, han satt fortfarande i sin fåtölj med ett gäng djupa tankar surrandes i huvudet.  Han tyckte att det trots allt kunde vara värt att kolla inkorgen och mycket riktigt hittade han ett mail, dock inte från en adress han kände igen. Det enda mailet innehöll var en länk till en hemsida. Konstigt nog tycktes hemsidans enda vettiga innehåll vara en bild. Denna bild tycktes vara klickbar men inget kom upp hur Östberg än försökte.

 Matsson uppenbarade sig plötsligt bredvid honom.

-          Jaha, nu roar de sig väl med dolda länkar också någonstans i bilden finns en länk till en ledtråd förmodlgien hitta den, muttrade han trött.

 

En kort stund senare hördes hårda bultanden på dörren följda av snabba steg nerför trappan.




18. Upphittade smycken

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

De rusade bort mot andra änden av marknaden där de tyckte sig ha lokaliserat att skottet kom ifrån. Det visade sig dock att det inte var blodbad som var på gång, utan Tore som fått för sig att testa en nyårsraket. Detta hade dock inte gått helt som planerat och ståndet med Ulla och Åkes halmbockar hade nu förvandlats till en gigantisk valborgsbrasa som förlorat tidsuppfattningen.  Om valborgsbrasor sedan tidigare hade någon tidsuppfattning är dock oklart.

 Plötsligt kom Elsa springandes med smycken i handen.

   -       Här är ju mina smycken! Jag hittade dem här i snön, någon som befinner sig här är alltså en tjuv! skrek Elsa.

   -       Inte för att förstöra din uteslutningsmetod, men om inte något rådjur från skogen eller liknande tagit dina smycken så är det tämligen uppenbart att personen ifråga vistas här, eftersom alla i byn befinner sig här i nuläget, klargjorde Matsson.

   -       Det gjorde alla på Lucia också, men då försvann det minsann, fräste Elsa ilsket.

Då hajade Östberg plötsligt till och såg helt förskrämd ut.

   -       Var har du fått det där halsbandet ifrån? röt han.

Elsa, som såg uppriktigt skrämd ut över Östbergs plötsliga ilska verkade plötsligt tveksam.

 

   -       Jag fick dem i födelsedagspresent av Ulla… mumlade hon försiktigt.

Ulla stod och vinkade till sig Matsson för att sedan be att få prata med honom och Östberg i enrum.

   -       Jag vet att det är dumt gjort… började hon.

   -       Så du stal alltså smyckena för att ge dem till Elsa? frågade Östberg förvirrat.

   -       Stal? Vad tror du om mig egentligen!? Jag menar att jag fått dem av Tore, som i sin tur fick dem av sin bror och att jag sedan gett bort vad jag fått av Tore i födelsedagspresent till Elsa. Jag skulle aldrig stjäla något! svarade Ulla ilsket.

Plötsligt började saker och ting gå upp för Matsson även om det fortfarande fanns en del frågetecken som inte var besvarade. Östberg stod fortfarande och såg ut som en fågelholk, åtminstone om man ska bortse ifrån att dessa brukar ha en fyrkantig form och Östbergs ansikte var tämligen runt till formen.


17. Julmarknad

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

   -       Jag fattar inte hur man ska kunna lösa det här? muttrade Östberg efter att ha försökt komma in på hemsidan i en halvtimme.

   -       Har du inte kommit in än? Kolla på meddelandet "Till Och Med Tekannor Eftersträvar Lite Utsökt Vardaglig Apitretning" och sedan bryr du dig inte om meddelandets innebörd alls utan fokuserar på bokstäverna. Försök hitta ett ord som skulle kunna vara ett lämpligt lösen bara, det är lättare än vad du tror, förklarade Matsson.

Detta var den dag då det var dags för byns årliga julmarknad. De hade en sådan varje år, där alla hade var sitt lilla mysiga stånd där de sålde något de gjort själva. Oftast var det fullständigt värdelösa och med priser som var så pass höga att ingen vettig människa skulle betala den summan. Nu var det inte särskilt gott om vettiga människor i den lilla byn, så just detta var inget problem.

Ulla och Åke hade ett stånd tillsammans där de sålde halmbockar. Eller det skulle åtminstone likna halmbockar, även om det såg mer ut som någon väldigt deprimerad ko som gått igenom en centrifug lite för många gånger för sitt eget bästa.

Elsa sålde olika typer av marmelad som alla utom Elsa själv ansåg ha umgåtts med på tok för lite socker.

Tore stod och såg ut att vara allmänt irriterad på allt och alla, inklusive de grankransar han själv sålde. Sedan exakt vad hans grankransar gjort för ont var oklart men det var förmodligen ingen mer än möjligtvis Östberg som hade något intresse i att veta något om detta i vilket fall.

Johan sålde bröd, massor av bröd. Massor av torrt och mer eller mindre bränt bröd. Han såg till skillnad från Tore väldigt munter och glad ut.

Gamle tant Astrid hade till allas stora förvåning ett lyckohjul där man hade chans att vinna allt ifrån en träpinne som inte gick att använda till något annat än att alternativt ha den som brasved till stora färgglada gosedjur som många barn med glädje gett bort halva sin bokmärkssamling för. Till detta hör att ingen i den lilla byn var yngre än 45 år och därför kände majoriteten av befolkningen kanske inte en gigantisk längtan efter en sådan. Förutom Östberg.  Han lämnade snabbt Matsson ensam i deras stånd där de sålde nötta gamla lagböcker från början av nittonhundratalet vars lagar inte gällde för fem öre, för att bege sig till Astrids stånd.

 Han stod länge där och spelade och då han var många femkronor fattigare och många träpinnar rikare vann han äntligen sitt stora efterlängtade gosedjur. Matsson suckade och tittade trött på honom.

Julmarknaden slutade dock inte med att Östberg vunnit gosedjuret, även om det visserligen varit en trevlig avslutning.  Plötsligt hördes ett högt ljud likt ett skott som fick alla att hoppa till. Var det någon i sällskapet som faktiskt hade för avsikt att döda någon annan?


16. Länk till låst hemsida

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Användarnamn till hemsidan: julkalender
lösen får ni lista ut själva, tanken var att jag bara skulle kräva lösenord men så blev det inte (kan dock säga att allt ska skrivas med små bokstäver) ^^ Kan väl dock sägas att meddelandet i lappen som de fick med kartan har något med lösenordet att göra...

Någon hade befunnit sig i huset samtidigt som de varit där. Så mycket var helt tydligt, frågan var vem och varför. Vem som vetat att de skulle besöka tant Astrid och ansett att det skulle vara av intresse att höra vad som skulle sägas. Det hade visserligen varit tämligen tomt på samtalsämnen men om personen ifråga inte kunnat se in i framtiden, vilket man bör förutsätta att han eller hon inte kan tills motsatsen är bevisad, så visste denne förmodligen inte detta.

   -       Jaha… någon försöker alltså spionera på oss, förmodligen finns det någon typ av koppling till den häpnadsväckande trevliga lappen vi fick, konstaterade Matsson.

Östberg svarade inte, han var fullt upptagen med att fundera över hur man egentligen skulle gå till väga när man gav vädret den där julklappen han så länge funderat över. Efter en stunds tankeverksamhet kom han dock fram till att han kanske hade viktigare saker att grubbla på än så. Innan Östberg hade hunnit börja sin geniala tankegång damp ett kuvert ner i brevinkastet.

   -       Men vad är det här? sa Matsson förvånat när han sprättat upp kuvertet.

   -       Det ser ut som… En handmålad karta över byn, svarade Östberg.

   -       Tack, det såg jag också, jag menade det här, svarade Matsson och höll upp en minimal lapp där en internetadress stod skriven samt en lapp med texten.

 

”Till Och Med Tekannor Eftersträvar Lite Utsökt Vardaglig Aptitretning”

 

Både Matsson och Östberg såg ytterst frågande ut, vad skulle detta innebära? Som om inte allt annat vore nog visade sig hemsidan dessutom vara lösenordsskyddad.

   -       Jag förstår inte, varför ge oss en totalt obegriplig lapp, en karta över byn och en länk till en lösenordsskyddad hemsida!? Är det här något slags skämt som är på gång? röt Östberg som var i full färd med att tappa tålamodet.

   -        Jag tror inte att det är ett skämt, svarade Matsson kort.


15. Gamle tant Astrid

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Gamle tant Astrid bodde i en stuga lite avlägset och fick sällan några besök. Detta var anledningen till att Östberg och Matsson kom på den geniala idén att besöka henne. Vilket ju visserligen för ett otränat öra kan låta ganska trevligt men till saken hör att tant Astrid ansågs vara tämligen folkilsken. Hon var på det hela taget lite lik en blåprickig väsande ödla med en sticka i foten. Om man dessutom bortsåg ifrån de blåa prickarna, det ödlelika utseendet och stickan i foten var hon på pricken lik en sådan.

 Vädret tycktes ha gett upp sina ihärdiga försök att reta upp Östberg med snöande, eller så hade det bara tröttnat för stunden. Detta medförde att färden till tant Astrid gick någorlunda snabbt och lätt.

 Precis som väntat hoppade Astrid inte av glädje över att se dem när hon kom ut på trappan. Även om hon faktiskt hade varit glad är det dock oklart om hon för den sakens skull verkligen hoppat, hon var en gammal och skröplig dam med drygt 90 år på nacken. Hon verkade i vilket fall en smula irriterad över deras ankomst.

   -       God kväll Astrid, sa Östberg i ett försök att låta vänlig.

   -       Vad vill ni? fräste Astrid utan minsta försök att låta vänlig.

   -       Vi tänkte bara komma med lite bullar, jag har bakat dem själv, förklarade Matsson och höll fram en påse med nästintill förkolnade lussekatter.

Tant Astrid tittade på dem med avsmak, både lussebullarna och hennes besökare. Efter ett par om och men bjöd hon trots allt in dem, mer för att få slut på tjatet än för att hon kände något direkt intresse av att föra något samtal med dem.

 Inne i Astrids farstu stod något som fick Östberg att reagera, ett par svarta converse. I det här fallet var det dock inte det faktum att en nittioårig dam bar sådana skor som fick honom att förundras, det var detaljen att skorna var på tok för stora för att passa hennes fötter.

 

 En stund senare då Östberg var i full färd med att argumentera för att lussekatterna inte alls var särskilt brända hördes ett ljud som var misstänkt likt en ytterdörr som smällde igen. Östberg hajade till, reste sig upp med ett ryck och sprang ut i hallen. Genom hallfönstret hann han skymta en siluett av någon som sprang mot skogen där solen höll på att gå ner över träden.


14. Krossade tomater

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

   -       Någon har varit och trampat ner mina tomater!  skrek Elsa vars ansiktsfärg skiftade i rött och en mörk nyans av rosa som nästan också kunde klassas som röd.

   -       Tomater? I december? Du må vara en duktig trädgårdsarbetare men inte har du väl tomater nu? frågade Östberg förbluffat. 

Elsa Gullenhamn tittade på honom med lite samma min som katt ofta får när den vilat ett bra tag, dock var denna min inte lika söt på Elsa som på en katt. Hon suckade, satte sig vid skrivbordet och bad om en kopp kaffe.  Detta resulterade i att Östberg tittade med avsmak på henne och utbrast:

   -       Kaffe?! Sedan när blev det något fel på te, te är fantastiskt, jag dricker det minst tre gånger per dag och har ett hemligt förråd bakom uppslagsböckerna här!

   -       Tomaterna, vad var det med tomaterna? frågade Matsson som inte kände särskilt stort intresse för att höra någon längre redogörelse kring varför te var så mycket bättre än kaffe.

   -       Jo, jag har en back med tomater ute nu, jag gillar dem när de blir sådär frysta och mosiga ni vet, började Elsa.

Det var tydligt att både Östberg och Matsson var på det klara med hur hon menade men inte delade hennes åsikt om att detta skulle vara någon typ av delikatess. 

   -       Någon verkar ha stått och hoppat upp och ner i min låda med tomater! Fast det är inte tomaterna som är det hemska, det hemska är att i tomaterna hade jag gömt alla mina smycken och de är försvunna, skrek Elsa om möjligt ännu mer förtvivlad än innan.

   -       Intressant idé det där med att gömma smycken bland tomater. Vad var det för smycken? frågade Östberg intresserat.

   -       Dem har jag… fått, men det hör inte hit, jag vill att ni hittar personen som tog dem! Nu! Genast! sa Elsa innan hon drog ner sin skrikiga nyinköpta rödrutiga jacka från klädhängaren.

Just när hon gjorde detta hördes ett brak utanför och något som skrek något odefinierbart. Någon hade placerat sig på de höga trälådorna utanför fönstret och ägnat sig åt att tjuvlyssna. Det var alldeles tydligt att någon var intresserad, och denna gång berodde det nog inte på att intresse för ankor.

 Även denna gång syntes tydliga fotspår, dock inte orsakade av converse denna gång.


13. Något misslyckat luciafirande

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Så var det den dags för den dag då Östberg skulle få visa upp sin vackra sångröst och då Matsson mot sin vilja rustade sig med stjärngossestrut och löjlig pinne. Matsson hade alltid känt stor avsky för lucia. Han förstod absolut inte vad sådana märkliga tåg skulle vara bra för.

   -       Tacka vet jag polynomtåg, eller i värsta fall pendeltåg som förvisso har en tendens att inte passa tiden men de är åtminstone en av de mindre avskyvärda typerna av tåg, muttrade han surt.

Östberg tittade förundrat på honom och sa att han aldrig åkt med ett polynomtåg.

   -       Nej, hade du gjort det hade jag blivit uppriktigt förvånad. Det finns i matematiken, men glöm det, svarade Matsson trött.

   -      Jaha okej, jag kan mer om… ankor, förklarade Östberg.

Matsson nickade och fortsatte sura över det faktum att han även detta år låtit sig övertalas till att vara med i luciatåget.

 

Luciatåget började alltid vid stora torget och fortsatte sedan ett varv runt byn innan de avslutade vid kyrkan för att fika.

 Allt gick ovanligt bra tills det var dags att gorma sig igenom Staffan var en stalledräng. Östberg började sitt gormande och Matsson stod bredvid och mimade. Trots att han insåg att det förmodligen märktes rätt tydligt att han inte sjöng. Det tenderar att göra det om det bara är två personer som sjunger. Plötsligt kom Östberg av sig. Detta gjorde honom så förlägen att han valde att avlägsna sig med Matsson hack i häl.

 

Ett par timmar efter att de anlänt till kontoret slogs dörren upp utan knackning.


12. Stjärngossar?

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

   -       Saaanktaaa Luuciiaaa, gormade Östberg med sin icke existerande sångröst.

Hans sångröst skulle kunna jämföras med det gnissel som uppstår då en åsna försöker öppna en dörr som känt extrem avsaknad av olja de senaste hundra åren. Dörröppning av hundra år gamla dörrar som dessutom utförs av åsnor tenderar att gnissla något enormt. Åtminstone om man förutsätter att åsnan faktiskt lyckas med att trycka ner dörrens handtag för att sedan få upp den.

 Matsson - som av någon anledning tämligen ofta den senaste tiden tyckt att Östberg varit mer eller mindre ointelligent - stod bredvid och tittade på. Han hade funderat mycket kring det här med Rosas försvinnande och konstaterade att han nog grubblat lika mycket över det som Östberg begrundat diverse saker som rör ankor.

 Hans tankar avbröts av en skrällande telefonsignal.

   -       Hallå, kommissarie Östberg här, sa Östberg som tagit en paus i gormandet.

   -       Ja hej det var Elsa här, jag tänkte bara fråga om ni ville vara stjärngossar i stadens årliga luciatåg? Ja jag är ju Lucia förstås, sen är Ulla och gamle tant Astrid tärnor medan Åke, Tore och Johan är tomtar, men vi har inga stjärngossar, som ni ju förstår behövs för ett ordentligt Luciatåg, klargjorde Elsa.

   -       Visst kommer vi, jag stod just och övade på luciasångerna, svarade Östberg muntert och la på luren.

Matsson som hört delar av samtalet såg mycket skeptisk ut innan han slutligen frågade vad det var för mening med ett luciatåg där alla i staden ingick eftersom man då inte hade en levande själ att lussa för.


11. Avsaknad av lussekatter

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Efter denna upptäckt följde ett par dagar utan vidare framgång och de insåg plötsligt att lucia ägde rum inom ett fåtal dagar. Denna upptäckt ledde till att de kom fram till att de kanske borde ta en sväng förbi Tore som de alltid gjorde två dagar innan lucia. Han brukade jämt baka så välsignat goda lussebullar och det var inget Östberg sa nej till vid lucia. Inte vid någon annan tid på året heller vid närmare eftertanke.

 Till skillnad från Johan tog Tore inte emot dem med öppen famn. Han verkade allmänt upprörd över deras ankomst. Östberg kände varken lukten av lussebullar eller pepparkakor, vilket var ovanligt för att vara i Tores bostad. Slappt klädd var han också, en sliten rutig skjorta med en reva på ena armen, ett par smått förstora jeans och ett par fluffiga tofflor. Dessa fluffiga tofflor stack ut på ett mycket intressant sätt. De såg lite ut som något en femåring blivit överlyckig över att få i födelsedagspresent.

   -       Har du bakat några lussebullar i år? frågade Östberg försiktigt.

   -       Tänk för att jag inte har det, jag har inte tid med er i år, ni skulle bara veta hur mycket det är att göra för en gammal man såhär års! snäste Tore och av hans min att döma såg han ut att anse att de borde ge sig av. 

Östberg såg förundrat på honom. Detta beteende var inte alls likt Tores. Han brukade vara from som en höna, alternativt som ett lamm. Det hängde lite på vilket humör hönan hade.

   -        Du råkar inte vara intresserad av ankor? frågade Östberg och gjorde sitt yttersta för att se så intelligent ut som möjligt vilket enbart medförde att han såg mer korkad ut än vanligt.

 

Matsson som stod bredvid honom suckade och började allvarligt fundera över ifall Östberg inte borde överväga ett byte av karriär.


10. Ankor eller gamla artiklar

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst innan.

Den skugglika gestalten hann försvinna in i skogen innan de hann utskilja ens vilket kön gestalten hade. Det enda som var helt tydligt var att någon uppenbarligen varit oerhört intresserad av att avlyssna deras samtal. Detta medförde att personen antingen kunde ha haft ett enormt intresse av ankor då detta var det de ägnat fyra timmar åt att diskutera, eller så hade personen ifråga trott att de skulle prata om något annat. Av någon anledning kändes det senare alternativet mer rimligt.

 Dock var denne tjuvlyssnare inte spårlöst försvunnen, av den enkla orsak att för att försvinna spårlöst i nysnö måste man med största trolighetsgrad lära sig flyga fram. Tydliga fotspår av ett par converse syntes på trädgårdsgången.  

De åkte tillbaka till kontoret under tystnad. Båda var djupt försjunkna i tankar. Östberg funderade på varför personen kunde ha varit så gräsligt intresserad av ankor medan det i Matssons huvud mest virrade tankar kring hur man skulle få bukt med Rosas försvinnande.

  När de väl var tillbaka på kontoret satte sig Matsson för att om igen gå igenom allt gammalt i arkivet, något sa honom att de skulle kunna hitta något där. Östberg i sin tur satte sig vid datorn som egentligen sett sina bästa år men fick vara med tills den gick sönder för att se om han kunde hitta någon typ av fakta kring ankornas levnadssätt.

   -       Visste du att ankor är allätare? frågade Östberg den djupt koncentrerade Matsson.

Matsson svarade honom inte utan satt och stirrade på en gammal artikel med samma min som en kanin som nyss sett en enorm hundliknande varelse.

   -       Minns du det här? Rånet 1986. Det där vi aldrig lyckades få tag på boven trots att vi var övertygade om att de måste ha varit någon i trakten. Jag kan sätta min högra arm på att det där halsbandet känns oroväckande bekant, sa Matsson skrämt.


9. Tjuvlyssning pågår

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst innan.

Det visade sig dock bara vara vinden som tagit ut sin aggression på den stackars dörren som hämnd för att denne inte varit ordentligt stängd.

Nästa morgon var både Östberg och Matsson ovanligt tidiga på kontoret och båda verkade mycket förundrade över att den andra var där.

   -       Vi kanske skulle besöka Johan Yngvesson, sa Matsson mest för att ha något att säga.

   -       Mm, mumlade Östberg tankspritt.

Det blev i vilket fall som Matsson föreslagit, mest för att de inte hade något annat att ta sig för eller fler idéer kring hur de kunde komma vidare i det hela.

 Snön som hade lyst med sin frånvaro en tid hade nu tagit nya tag och Östberg började åter fundera över lämpliga julklappar för att hålla vädret sysselsatt. Trots vädrets drastiska försök att hindra deras framfart tog de sig fram relativt fort och var framme vid Johans stuga inom kort.

 Johan, som var en gammal vän till både Östberg och Matsson men även kände flera andra i byn, oftast umgicks han med en gammal barndomsvän vid namn Tore Björkström. Hur de kunde vara barndomsvänner var det dock ingen som riktigt förstått i och med att Tore kommit till byn för ett par år sedan och flyttat in i sin brors gamla stuga. Hans bror hade dock flyttat ett par år innan Tore flyttat dit. Johan i sin tur var uppvuxen i byn och kände alla som bodde där. Inte för att detta var någon större bedrift, förutom Matsson och Östberg bodde endast sju personer i det lilla samhället som var tämligen isolerat ifrån all övrig kontakt med omvärlden.

Precis som alltid tog Johan emot dem med öppen famn och dukade genast fram te och nybakade kakor. Hans kavaj som såg ut att ha varit med om sina bästa år för ett par decennium sedan matchade bra ihop med färgen på de nygräddade pepparkakorna. Han berättade om ditt och datt vilket ledde till att de stannade bra mycket längre tid än planerat.

   -       Nej nu är det nog dags för oss att dra oss… började Östberg men avbröt sig när en skugglik gestalt syntes utanför den immiga fönsterrutan.


8. Strömförande strömmingar

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Östberg och Matsson såg på varandra med panikslagna blickar. Båda konstaterade i sitt stilla sinne att den andra såg relativt märklig ut när den var panikslagen, men det var inget de informerade personen ifråga om. Dock fick denna insikt dem båda till att småle en aning vilket ledde till att de tittade förbryllat på varandra.

   -       Vem kan veta att vi var hos Rosa? För det måste väl vara henne de menar? frågade Östberg fundersamt efter att de slutat stå och se konstiga ut och övergått till mer allvarliga saker.

   -       Tja, alltså om personen som har något att göra med Rosas försvinnande var närvarande i Rosas hus så var vi kanske inte sådär fruktansvärt diskreta. Jag tänkte lite på när du slog i foten och skrek så att du lät lite som en fiskmås som satt en strömförande strömming i halsen, svarade Matsson.

Östberg blängde på honom och grämde sig över hur sorgligt välformulerad han var ibland. Han hade nämligen alltid varit stolt över att kunna låta som en fiskmås som satt en strömförande strömming i halsen. Det var ju trots allt ett rätt komplext läte.

Dessvärre hann Östberg inte utvärdera mer kring huruvida detta var något man borde kontakta tidningarna om eller inte eftersom dörren slogs upp med en väldig kraft. En sådan kraft som får alla som någon gång tänkt en längre stund på strömförande strömmingar plus alla andra som aldrig haft en tanke på sådana att hoppa till.


7. Ilska och hotbrev

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Östberg hade hoppats på att det var ett stort lurvigt monster som stod bakom hans rygg vilket ledde till att han blev en aning besviken när han insåg att det bara var Matsson. Besvikelsen över att det inte var det där stora lurviga monstret låg kvar en bra stund, han hade alltid gärna velat träffa ett sådant och trodde bestämt att det var dags för det nu.

   -       Vi kanske skulle prata lite med Ulla istället, viskade Matsson i hans öra.

Östberg nickade och började gå emot köket där Ulla befunnit sig tidigare. Hon såg mycket förargad ut när de kom in.

   -       Jag förstår inte hur ni kan vara så respektlösa, ni vet att Åke har dåligt hjärta och fortfarande mår dåligt efter den där tiden i fängelse för en herrans massa år sedan, hur kunde ni då komma på tanken att bara ignorera det faktum att hans vän försvann?! röt Ulla.

De såg villrådigt på varandra och visste inte riktigt vad de skulle svara. I ärlighetens namn hade ingen av dem en aning om att Åke hade ett förflutet inom kriminaliteten.

   -       Ut ur mitt hus, genast! fortsatte Ulla sitt gormande.

 

Efter att ha blivit utkörda från Ulla och Åkes villa såg de inte annat råd än att fara tillbaka till kontoret. På dörrmattan låg en lapp där det stod textat med versaler. ”SLUTA SNOKA, ANNARS KAN DET GÅ ILLA. MYCKET ILLA”.

6. Försök till dialog med Åke

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Efter att nästa morgon funderat en stund på vad de skulle ta sig för beslutade de sig för att besöka Åke. Han kanske trots allt visste något och inte bara borde bli avvisad med informationen om att de redan visste vad han tänkte säga. Östberg granskade för en stund Matsson som spatserade omkring i cirklar i rummet på det sätt som en tankfull assistent alltid spatserar omkring i cirkulära formationer när han tänker.

När de ringde på för femte gången hemma hos Åke på mindre än en tio minuter var det någon som öppnade.

   -       Åh, förlåt mig, jag hörde inte de första fyra gångerna, sa Åkes fru Ulla trött då hon öppnade dörren efter att hennes skuggliknande silhuett synts genom det frostade glaset sedan första ringningen.

   -       Hur vet du då att det var fyra gånger? frågade Matsson med ett försmädligt leende på de smala läpparna.

 Ulla mumlade något om att hon inte ville ha polisfolk rännande i huset men släppte sedan in dem.

 Åke satt i vardagsrummet med en pipa i munnen och en korsordstidning i handen. Han såg trött ut, lite så som en katt ser ut större delen av sin tid.

   -       Jaså, ni vill komma och prata med mig nu? Igår körde ni minsann bara ut mig, muttrade han surt.

   -       Du får ursäkta, vi var lite upptagna igår, svarade Östberg förläget.

   -       Ja, ni var så förfärligt upptagna med att göra ingenting att ni tyvärr inte hade tid att lyssna på vad jag hade att säga om Rosas försvinnande, sa Åke spydigt.

Östberg insåg att det nog inte skulle bli enkelt att få en vettig diskussion och konstaterade att nästa gång någon kom inspringande och såg panikslagen ut kanske han i alla fall skulle överväga att lystra till personen ifråga.

 Plötsligt lades en hand på Östbergs axel som fick honom att hoppa till av förskräckelse.

5. Tillbaka på brottsplatsen

Inte läst infon? Gör det först. Kan även vara en god idé att börja från del ett i julkalendern om du inte läst tidigare.

Efter att Åke gått därifrån, en smula rasande över att inte ha fått mer gehör gällande uppgiften att hans vän var försvunnen, återgick de till att diskutera ledtråden de hittills hade.

   -       Minns du den där galningen som ringde? sa Matsson plötsligt

   -       Galningen? Menar du försäljaren som ringde för femte gången trots att jag berättat om och om igen att jag inte var intresserad? frågade Östberg förvirrat.

   -       Gör inte alla försäljare det? Det är väl deras uppgift, att ringa så pass många gånger att man köper det de har att erbjuda i ren frustration för att man annars inte får slut på eländet, mumlade Matsson för att sedan tillägga att det inte var den han syftat på.

Efter ytterligare en stunds diskuterande kom de fram till att de kanske borde ta sig tillbaka till Rosas stuga för att se om det fanns något mer av värde där.

 

Förutom det mer eller mindre saboterade negativet som de hittat tidigare fann de en bit av ett slitet rutigt tyg och en lapp. En fruktansvärt oklar lapp. Lappen i sig var i och för sig inte särskilt oklar, däremot var texten tämligen obegriplig och tydde på att personen ifråga borde gå någon typ av kurs för att få vackrare handstil. De förundrades till en början lite över hur de missat detta tidigare, men insåg att de faktiskt inte varit inne i mörkrummet alls dagen innan.

 Rosa var mycket intresserad av fotografi och hade ett eget mörkrum i källaren men hon var också extremt noga med lag och rätt. Hon brukade ofta ge kommissarie Östberg en lagbok i julklapp. Vilket var precis vad han allra helst ville ha. Åtminstone var det vad han sa att han allra helst ville ha. Innerst inne önskade han sig allra mest varje jul Rooibos te med smak av kaktus och apelsin. Teet gick tyvärr inte att få tag i om man besökte den närliggande affären som visserligen hade ett tämligen välsorterat sortiment men saknade de flesta goda teer. Välsorterat kanske vid närmare eftertanke var att ta i då affären, som Rosa faktiskt jobbade i,  bara var sådär en 20 kvadratmeter men den dög, enligt Östberg själv i alla fall.


Tidigare inlägg