smurvelmurvelsmurfen

Inte läst infon? Gör det först.

Kommissarie Östberg satt vid sitt skrivbord och granskade högarna av papper som hans hjärna placerat under kategorin ”Saker jag tar tag i vid ett senare tillfälle”. Detta senare tillfälle såg dock ut att dröja ytterligare ett tag.

Kommissarie Östberg var namnet till trots inte alls kommissarie eller överhuvudtaget utbildad inom polisyrket. Han tyckte om att kalla sig kommissarie och ingen i det lilla samhället hade ännu satt sig emot detta. Han ansåg sig nästan ha rätt att kalla sig det då han faktiskt löst ett flertal svåra fall.

Snön vräkte ner utanför och han funderade lite på om man inte skulle kunna sysselsätta vädret med något, liksom distrahera det en smula för att få det att sluta spotta vita kalla saker över världen. Den första tanken som dök upp i huvudet var om man inte skulle kunna ge vädret något i julklapp. Något vädret kunde sysselsätta sig med. En Ruriks kub till exempel, det skulle säkert ta ett tag för han hade minsann aldrig läst att värdet var särskilt klipskt av sig. Efter att ha tänkt igenom det hela en stund och övervägt alla möjliga utfall av detta kom han fram till att det där nog inte var en bra idé. Han hade alltid levt i teorin att man skulle ge bort saker man själv ville ha, och han skulle aldrig ha önskat sig en rubiks kub. Av någon märklig orsak verkade denna teori dock inte stämma i alla situationer, hans barnbarn hade aldrig hoppat av glädje när de fått lagböcker i julklapp.

 Plötsligt slogs dörren upp och avbröt hans mycket intelligenta tankeverksamhet. Inrusande kom hans assistent, Mats Matsson vars ansikte var vridet i en mycket märklig grimas, precis som vanligt när han var uppjagad. Den såg dock mer ut som någon som svalt något olämpligt, förslagsvis en trumpet.

    -          Kommissarien! ropade han så snart han kom innanför dörren

    -          Ja, vad har nu hänt? frågade Östberg med en smått hånfull röst.

    -          Ja, du skulle bara veta! skrek Matsson minst lika upprörd som tidigare.

    -          Någon gick mot röd gubbe, svarade Östberg lugnt.

Matsson såg förvånad ut och undrade i sitt stilla sinne om han brukade komma inspringandes av den orsaken. Efter en stunds funderande kom han dock fram till att så var nog fallet.

Ögonblicket senare ringde telefonen vilket skulle leda till att en mycket märklig och då oförklarlig diskussion uppstod.

    -          Kommissarie Östberg, svarade Östberg myndigt i luren

    -          Jag tror jag hittat något. Något ni borde veta. Mer än så avslöjar jag inte, för jag är inte säker. Det visar sig, adjö, svarade en röst i andra änden.